Jag är så trött på att behöva vara rädd

Gårkvällen var trevlig. Vi laddade ner musik och gick till Indigo. Jag vill aldrig stanna ute för sent eftersom det är så läskigt att gå från T-banan och hem på natten. Det är en gångväg med buskar och skum belysning och igår när jag gick där undrade jag om någon skulle höra ifall jag blev överfallen och skrek. Om de hörde, skulle de bry sig då? Såna saker tänker jag på när jag går hem. Och om han som går bakom är en potentiell våldtäktsman eller bara en helt vanlig snälllis som är på hemväg från Fältbiologernas årsmöte som drog ut på tiden. För isåfall känns det ju tjaskigt mot honom om jag springer för då blir det ju som att han ensam får axla nån sorts kollektiv skuld över att han är man. Så jag springer inte. Fast han hade i och för sig hästsvans, kan man lita på fullvuxna män med tofs?