Dagens Sthlm City

Efterlysning i T-banetidningen:

" Du slitna tjej på röd linje med blå ringar under ögonen och risigt hår med torkad tandkräm i mungiporna som alltid är osminkad fast gud vet att du skulle behöva ge naturen lite hjälp på traven och som ständigt verkar ha försovit dig och är försenad varje morgon och som sitter och tänker neggiga tankar om alla dina medpassagerare och som ibland tappar ut trosskydd när du ska ta upp saker ur din ficka och det är så ofräscht för du har säkert världens urinläckage för du ser ut som femtio men jag antar att du är yngre att döma av din slafsiga klädstil och när du kommer till t-centralen varje morgon köper du kexchoklad till näringsrik frukost ur automaten exakt som kostcirkeln föreskriver. Ett tips: Sluta åka tunnelbana och ta bussen istället. Du ger alla en dålig start på dagen med din bad karma."
Långa Japanen vid Stadion samt alla medpassagerare på röda linjen

Åh, nej inte Långa Japanen. Säg att det inte är sant. Jag älskar ju Långa Japanen. Under ett års tid har vi haft samma tider och setts flera gånger i veckan på röd linje. Jag minns första gången han gick ombord på min vagn. Jag minns det som igår faktiskt. Långa Japanen går bara ombord de dagar jag är extra ful. Det var vinter och jag hade babyrosa NY-mössa och vita snowjoggings. Halvfräscht. Långa Japanen kom inspringande som i i slow motion just som dörrarna skulle gå igen. Vinden blåste i hans korpsvarta hår. Fåglar kvittrade. Barn skrattade. En symfoniorkester började spela. Långa Japanen satte sig mitt emot. Musiken tystnade och han granskade mig skeptiskt från topp till tå. Jag låtsades oberörd men inom mig såg jag en bild av hur jag låg på en brits och födde hans barn.

Efter ett halvårs samåkande började vi nicka i tyst samförstånd när han gick ombord. Mellan oss behövdes inga ord. Det vi hade var beyond words.

Nu är det över. Han har dissat mig inför alla Stockholms invånare.
But why?

Som hämnd ska jag skriva en Harlekinroman. Lilla Erina och Långa Japanen ska den heta. Som en vuxen motsvarighet till Lilla Anna och Långa farbrorn kan man säga. Fast smaskigare.