Pensionärerna.

Genom karaktären av mitt kyrkoarbete lär jag känna många pensionärer. Ibland känns det som att de är mina enda, sanna vänner. De säger många snälla saker, ofta kramar de oss. Lilla E, Cary och jag talar ofta om dem på fritiden. Vad de gör och vad de säger, var de har ont och hur de mår nu. Häromdan var jag hembjuden till en dam. Cary trodde det var för att vi båda är ungmöer. Hon hade en neongul hall, ett gräsgrönt kök och väggarna belamrade med tygtavlor hon gjort själv samt olika saker hon skapat av keramik. Bland annat hade hon gjort en mussla under en period i sitt liv då hon bara ville vara tyst och aldrig prata. Hon hade även gjort en jättestor tand med en massa gubbar på som stod i fönstret. Den gjorde hon när hon hade amalgamförgiftning. Sedan visade hon mig alla sina kläder, exempelvis vad hon hade haft på sig när hon var på konungamiddag på slottet. Du kan få låna den nångång, sa hon.

Hon var så fin där hon satt i sin gula soffa. Jag blev typ rörd över att hon dukat så fint. Jag tänkte; det är jag. Hon är jag om fyrtio år. Trettio kanske. (Hon är fyrtio år äldre men det kan man inte tro) Jag kommer också ha ett galet hem, göra fantasikonst, ha tusen klänningar och kunna göra piroger. Hello future. I embrace you.