Du sårade mig djupt Conny

Såhär: Man går till frisören för man hoppas på att få bli lite fin. Jag älskar min frisör Conny, man sätter sig där med sitt Kristina Lugnhår fast tjockare och han säger att det är fint och har guldstänk i fast vi båda vet inom oss att det bara är råttfärgat, slitet och helt hopplöst. Man förklarar hur man vill se ut och det är ju som Sienna Miller men det vågar man ju inte säga för man fattar ju att det aldrig kan bli så, man är väl inte dum heller. Han nickar och påbörjar arbetet rappt och skickligt samtidigt som han berättar det senaste på sin breda dialekt om sina barn, resor han gjort och tavlor han målat. Myntet trillar ned och efter alla dessa år fattar man äntligen att Conny är gay. Man bläddrar lite förstrött i en skvallertidning och har det trivsamt. Tre timmar senare tycker man att håret ser lite skumt ut men man tänker att det blir nog bättre när det torkat. Man kramar Conny hejdå för han ska flytta till Tyskland samma dag. Conny ser på en lite besvärat när man betalar. Ut ur salongen stiger Lejonkungen. Han får syn på sig själv i ett skyltfönster och ger upp ett jättevrål. "WHY CONNY WHY" vrålar man mot himlen likt hjälten i en film som sitter med sin döende älskade í sina armar. Med gula stripor i sin man åker man hem med tårfyllda ögon och fattar inte hur Conny som man förtröstat på sedan tonåren kunde svika en så hårt. Mamma som är diplomatins främste riddare kollar lite förundrat på ens svintohår och säger lite försiktigt: Det kanske blir bättre om du lockar luggen.
Mmm... ja just det.

Shit, detta kommer ta ett tag att komma över men jag måste vara stark. Om ett år eller så när håret växt ut kommer jag tänka på alla ljusa minnen vi hade. Den blonda pagen på 90-talets mitt. Den städade kungafamiljsfrisyren. Flikfrisyren med plattångstvång. Semlan han bjöd på en gång. Så mycket fint.
Jag kommer aldrig kunna älska en frisör så som jag älskade Conny.