Höst i Paris.

Jag hade tjatat på W i veckor att följa med mig och hälsa på Rakel i november. Han lät sig övertalas. Rakel är min bästa barndomsvän och W är min bästa vän ever. De kände till varandra sen tidigare men hade bara träffats kort. Jag hade plussat dem järnet för varandra sedan jag insåg att de vore en match made in heaven. Listig som en räv ställde jag frågor till W i stil med:

- Visst är Rakel tjusig och fotogenique? Det såg du väl på bilderna vi tog?

- Jo, det är hon väl.

Ringer genast Rakel:

- W tycker du är urtjusig och fotogenique. Vad tycker du då, visst är han snäll och ser bra ut?

-...Tja, jo.

På Nytorget en timme senare:

- Rakel tycker att du är jättetrevlig och snygg och har det där lilla extra sa hon till mig idag.

- Jaha, du.

W kommer till Paris en sen fredagskväll. På lördagen blir de kära. De matar varandra på restauranger, pussas mellan tuggorna och fnissar åt saker som bara nykära förstår.
Jag är chockad men glad förstås. Och utanför men det gör inget för jag blir helt varm innanför när jag ser Rakel i smyg öva sin namnteckning med W´s efternamn.

Vi går genom bruna löv i Luxenbourgträdgården. De dansar och jag går. Jag ser på dem och tänker att detta är nog det konstigaste och finaste som hänt oss tre det året.

Nu är det höst ett år senare och de dansar fortfarande.

(Detta är ett inlägg från min gamla blogg. Jag ville publicera det igen med anledning av deras ettårsdag. Grattis kids!)