Att se ljuset

Alla foton jag tar blir liksom ljusinstallationer just nu. Eller som ett uppträdande av Jean Michel Jarre. Kan inte hålla still liksom. Det blir fint. Mitt finaste scenuppträdande ljusmässigt är The Knifes. Man fick epilepsi, men det var så värt. En gång i min ungdom när jag var på operan var det så fin ljussättning att jag började gråta. Jag berättade om det för en scenograf nyligen, han blev väldigt glad över att jag förstod ljusets betydelse. Det var ett bra samtalsämne, typ nytt, intressant. Och bra att jag kom på eftersom vi precis hade slut på samtalsämnen den kvällen.

Jag var väldigt försenad till föreställningen på operan. Jag hade på mig en tovig päls, i typ räv med skabb eller dingo kanske, med skinnskärp i midjan. Jag hade köpt den på Myrorna för att kunna bära den i finkulturella sammanhang. Med andan i halsen lämnade jag av mig jackan/skabbet i garderoben. Killen som jobba där tog i den mellan tummen och pekfingret och gjorde en ful grimas. En antydan till rädsla i hans ansikte och något mer, äckel? Jag förstod honom. Han var la rädd att skabbräven skulle vakna under föreställningen. Så sprang jag uppför alla trappor och när jag öppnade portarna strömmade musiken emot mig, värsta härliga. Och ljuset vänner, ljuset! Thought I died and come to heaven alltså.

Räven dog senare den kvällen.