Låt barnen komma till mig

Little Miss Sunshine. Sötaste filmen. Sötaste. Måste ses. Bästa feelgood sen Sideways och You and me and everyone we know.

Satt helt trött och ont i magen av skratt, sent igår kväll på rådmansgatan och vänta på t-banan. Affischbytargubbarna klistrade upp ny reklam mellan tågen. En av dem satte sig på min bänk och vilade lite. "Blev det bra, tycker du?" sa han. "A, proffsigt" sa jag. Och sen gjorde jag det oförlåtliga. Nämligen gjorde tummen upp. Samtidigt som jag blinkade med ena ögat. Och gjorde ett smackljud i ena mungipan. Ja det var förresten på samma ansiktssida som blinkningen ägde rum. Hej, jag är en sån tant. Fler bevis: Jag får ont i öronen av surroundljud. Men vågar inte hålla för dem på grund av ålderskomplex. Jag tycker det är jobbigt med mobil, sköter den inte, orkar ej ha ljud på och missar nio av tio samtal. Jag glömmer den ofta hemma. Tant. Jag tycker även det är jobbigt med hög musik på ställen och föredrar hotelllobbys där man kan prata. Jag använder strumpbyxor & undertröja hela vintrarna på grund av dålig blodcirkulation. Jag äter kakor och varm mjölk i badkaret varje kväll. Kakorna ligger på ett guldfat med turkos mönster. Mjölken i en Yankeesmugg. Jag använder Konsums duschcreme för skumbad. Kostar 11.50.

Nåväl. Olive i Little miss påminner väldigt mycket om en liten flicka jag känner. Hon är i samma ålder och har de lenaste kinderna i hela världen. Joanna. Hon är lite lillgammal. Älskar lillgamla barn. Älskar alla barn. Som Jesus. Det är nytt. Häromdan var det en liten övergiven nyfödd unge på löpsedlarna och jag bara stod och stirra på bilden. I flera minuter stod jag så. Jag ville hjälpa den. Men kunde inte.