Le mois noir

Allting är så konstigt denna vintern som inte är nån vinter. Så intense, jag hinner inte tänka, inte känna, inte äta något annat än julbord. Är typ manisk, självupptagen, måste sluta. Mina vänner har sagt till mig nu.

Förra lördan gick jag hem från en julfest, något var fel. Alla fulla på Stureplan. Orkar inte med dem. Orkar inte med någon. Då hände det lilla miraklet att min Neighbor och vän tittade ut genom sitt fönster och sa åt mig att komma upp. Jag satt i hans nya stolar och poured my heart out tills han ba; "Du, jag är lessen, jag kan inte hjälpa dig. Gå till en psykolog. Nu pratar vi om mina nya möbler istället". Så det gjorde vi. Sen gick jag hem.

Min nya grej är att att säga "Du har rätt" till alla som säger till mig. För det har de ju. Normalt sett har jag jättesvårt att ta kritik, jag vill bara dö när någon kritiserar mig, men nu denna svarta månad håller jag med om allt. Det är trevligt som omväxling. Min syster, God bless her soul, tycker jag är jättebra på att ta kritik men svår att kritisera. Jag lägger mig bara helt platt och säger förlåt och ser ångerfull ut när hon är arg. Det har funkat sen jag var tre. Hennes äldsta dotter Fido gör likadant. Hon har lärt sig av den bästa.

Ärligt talat så har detta varit den konstigaste månaden i det konstigaste året. Jag har lärt mig mycket men jag är glad att det snart är över. Går nu in i l´annee blanche.

Nu ska jag gå på 65-årskalas och äta mitt femte julbord.

Hjälp.