en ängel i stadshustornet

Drömde. Jag stod i en jättelång kö utanför arbetsförmedlingen, sådär som de gör i alla filmer som utspelar sig i Manchester. Plötsligt kom några svarta varelser farande i luften, typ vildvittror med svarta mantlar. De tog mig med, jag försökte gömma mig, slå mig fri, men de tog mig med. Snabba som projektiler for vi genom luftrummet över staden. Vi saktade ned över fridhemsplan. En t-baneförare var på väg till jobbet, han var från Afrika. " Vi skickar död på honom, sjukdom åt hans barn!" väste de svarta. "Släpp mig fri, jag vill inte," ville jag skrika, men inga ord kom. De svarta fortsatte flyga över staden, fortsatte skicka död på människorna. Jag var rädd men kunde inget göra.

Plötsligt, över Stadshuset, släppte de mig. Jag föll handlöst emot marken, kunde inte flyga längre, kunde inte ta emot. Mitt huvud slog hårt emot stenplattorna på Stadhusets innergård. Jag låg helt orörlig på marken och undrade om jag var död. Länge låg jag så. Det snöade stilla.

Så reste jag mig och flög sakta, sakta, upp emot tornet och ställde mig på en liten avsats högt upp. Jag såg på staden. Så flyttade jag mig lite åt sidan och såg ned på mina fötter. Jag var barfota. När jag tittade på marken där jag just stått fanns det inga avtryck i snön. Och jag förstod. Jag hade blivit en liten ängel.