Non parlo italiano molto bene

Är lite svag för Lolitalooken just nu. Britt Ekland var ju skitsöt som lolita, synd bara att hon inte ville åldras med lite mer dignity.

Jag tänker mycket på Italien just nu. På Amalfikusten. Förut, när jag brukade prata med någon från skåne, så tänkte jag mycket på österlen. Nu tänker jag inte så mycket på det längre.

En gång var jag i en liten avsomnad semesterby i Italien. På hotellet där vi bodde hade tiden stannat. Där var det var fortfarande 1952. Interiören, personalen, allt. Servitörerna var alla i 60-årsåldern och serverade den mest utsökta mat. De hade arbetat på samma ställe sedan hotellets glansdagar.

På dagarna, då de andra spelade golf, vandrade jag runt i byn i scarves och solglasögon. Den lille romantikern i mig låtsades att det var 50-tal och att jag var på bröllopsresa. Jag hade packat så bra. Olika klänningar varje dag. Jag satt på caféer och läste böcker. Ibland satt jag i hotellets igenvuxna trädgård och fantiserade om hotellets storhetstid. Jag tror att det var ett lyxhotell då, rummen var stora som sviter, och poolen var gjord av stora stenplattor, typ som den i Dynasty. Nu var botten täckt av mossa. Det var bitterljuvt.