Emokreativitet

Läser en bok nu som gör mig besviken. Lyssnar på en skiva som också gör mig besviken. Det beror på att boken är skriven av en lycklig människa. Förra boken av samma författare var fantastisk. Jag mådde illa, blev yr när jag läste den. Då var han olycklig. Och förra skivan var en skilsmässoskiva. Den var bra. Nu har han fått barn och är glad. Och skriver sugiga låtar.

Det finns ett samband.

Trasighet frambringar det främsta hos kreatörer. Av människor i allmänhet. Visst är det underligt hur människor som gått sönder alltid framstår som mer intressanta än de som inte gjort det?

Däremot är jag utled på mannen, myten och alkoholromantiken. Typ generationsförfattare/rockstars /män i allmänhet som alltid är fulla på rödvin och som lever på myten om sig själva som vilsna, sårbara och ständigt olyckligt kära. Kvinnor har en tendens att dras till denna typ av män. De stannar en kort tid tills de upptäcker att olyckliga mannen bara är en självupptagen pojke, oförmögen att ta ansvar för sitt liv. Så kan olyckliga mannen fortsätta sina barrundor, fortsätta vakna upp i främlingars armar, fortsätta blunda för att hans olyckliga kärlekshistorer enbart beror på hans olyckliga förälskelse i sig själv.

Livssorger kan lamslå människor, slå dem sönder och samman så att de aldrig reser sig igen. Vi hoppas och ber att vi aldrig ska drabbas, att svarta rubriker aldrig ska gälla oss och de våra.
Faktum kvarstår. Det var de drabbade, de slagna som skrev den vackraste musiken, målade finaste tavlorna, skrev de bästa texterna. Det är det skeva, det ofullständiga som berör.