katt bland hermeliner.
Det är så dumt. Precis när jag har åldern inne för att uppskatta Östermalms lugna gator, rena parker och snorkiga damer, precis då flyttar jag därifrån. Precis nu.
Jag bodde där i fem år sammanlagt. Grannarna i mitt första hus var mycket speciella. Högst upp i huset bodde jag i en etta på tjugi kvadrat. På ena sidan bodde ett par som fått namnet Gestapo av de övriga hyresgästerna. De muddrade alla besökare i hissen, krävde legitimation och undrade till vem de skulle samt vad de hade för ärende.
På andra sidan bodde Majoren. Majoren var en ensam farbror med en misslyckad karriär inom militären. Detta kompenserade han genom att hänga vapen på väggarna tillsammans med huvuden av djur han skjutit. Majoren skrämde mig lite. Ibland gick han upp på vinden och schasade iväg de stackars hemlösa som sov där.
Det fanns en tid, då var jag yngre, när jag tänkte att jag måste vara den fattigaste på hela Oystermalm. Det var jag säkerligen också. Fast visst måste det väl funnits nån misslyckad slacker till miljonärsson som sket i att
jobba eller plugga, som vägrade gå på kassa av sosseförakt som var fattigare än jag? Jo, men han hade väl en trustfond, ett säkrat arv, lite gamla aktier som han ännu inte visste om och därmed inte hunnit förbruka, sådär som alla som kommer från pengar har. Det gör inte jag.
Det fina med Gestapo och Majoren var att de hade full koll på när jag gick och kom, vilka som besökte mig och när jag missade en tvättid. De var väldigt noga med att påpeka att de hade en bevakningscentral i sina lägenheter. Majoren hade bergis tapetserat en hel vägg med smygtagna av foton av mig. Detta är jag säker på.
Nåväl. Jag såg på lokalnyheterna att det brann hos Gestapo´s. Svart rök vällde ut ur fönstren. Jag blev ledsen då. Inte bara för att bevakningscentralen brann upp, utan mest för att de var gamla stackare som nu skulle placeras i nån tillfällig lägenhet i Kristineberg. Jag är inte säker på att de överlevde det. Deras art överlever nämligen inte utanför Öfvre.
Allafall så älskar jag Östermalm. Precis som hos Majoren och the Gestapo´s finns dess gator ristade i mitt hjärta. Forever.
8 Comments:
Fin betraktelse över en stadsdel som oftast ses som renons på människor. När jag själv bodde där var det tydlig misär bak gardinerna. De som hade och de som inte. Vart flyttar du nu då ?
Till söders höjder, where I belong.
Jo, jag hade insyn i ett antal lägenheter när jag bodde i min fösta lägenhet. Därifrån såg jag mycket skåpsupande samt ett par där frun alltid var rödgråten när hon drog ned persiennerna om kvällarna. I övrigt var det, i likhet med alla stadselar, mycket ensamhet.
Ah, nu går du hem till Söder, hem till dina systrar och bröder, med andra ord. Kan sjungas när man går Katarinavägen mot Folkungag en sen augustinatt. Fast se upp med alla EMO:s och svartklädda kulturnissar på Söder. Verkar inte riktigt lika säkert därborta som på Övfre. Å andra sidan något mer liv.
Men nej! Det finns ingen stadsdel som Öfre, den enda stadsdel jag truly kan förlika mig med.
Dig älskar jag däremot fortfarande.
Åh, Du! Vart har du flyttat? En man som du bör bo i diplomatstan, han bör ha en egen vinkällare i huset och en liten mops att rasta i parken. Inte sant? (obs, är så glad att jag fick tillfälle att damma av detta underbara uttryck "inte sant")
"Inte sant?" är vid sidan av "Hur sa?" mina favvisar i vardagsdialogen. Den sista i tonlägestyp Major naturligtvis.
Vart jag flyttat? Till Bromma. Alltid soligt. Mycket mopsvänligt.
Hur sa? Har fröken flyttat till Bromma? Bromma är underbart, Äppelviken i synnerhet. Min andra stödfamilj bor där. Jag brukar få bo där när jag skiljer mig. Observera att Bromma ej är att förväxla med Brumma, som ju är Bamses tös.
En mycket vacker, poetisk och stilistisk betraktelse. En gnutta Hemingway kryddad med Gogolsk humor.
Skicka en kommentar
<< Home