one track heart.
I takt med att man blir äldre blir man allt mer egensinnig. Saker i ens karaktär förstärks. Man märker det inte först, det bara smyger sig på. Man får små märkliga egenheter, blir mer särpräglad. Jag har tänkt på det den senaste tiden. Och man har alla de här vännerna omkring sig, de trofasta, de fina, och man tänker att utan dem skulle man dö. Och ibland har man någon i sitt liv som bär ens matkassar och man vågar inte kalla det för något men man sneglar i smyg och man vill. Man vill så gärna. Kalla det för något.
Så tänker jag; Men vet de? Fattar de hur konstig jag är? Märks det?
Och jag tänker att de vet. De vet och de förstår och man hoppas att de ska stå ut.
Ibland går man hem, det kanske är en sensomarnatt, det kanske var igår. Och hjärtat är helt tungt och man försöker säga det till Gud. Man ska just somna och allt man orkar säga är;
Du vet.
Och man tänker, inbillar sig i all sin naiva fåfänga att han säger;
Jag vet.
5 Comments:
Makalöst vackert skrivet. Jag mår så väl av att läsa dig - det känns som att du ger mig hopp om att språket finns igen. Babels torn skingrat.
Åh, EvaE1- hej! Tycker du? Gud, det var det roligaste idag. Och ändå har jag haft en jätterolig dag. Jag har fiskat, badat, målat, kråmat mig.
Hur mår du? Hur är din sommar?
Håhå, Erina, det är OK. Inte mer. Har arbetat en smula. Vilat en smula. Lyssnat på regn. Varit i Paris igen. Vilket alltid är bra för själen. Å andra sidan kan Stockholm också fungera så. Angående fiske: hur kan du slå ihjäl dem ? Har själv haft svårigheter vid strömmingsstimm - läbbiga saker.
Fantastiskt! You rock my world.
WORD, som jag försökte skriva häromdagen, men jag var inte välkommen av kommentarsmaskinen.
Precis så är det. (Som WORD, alltså, inte som kommentarsmaskinen.)
Skicka en kommentar
<< Home