we can make the morning.

Elvis hade några fantastiska låttitlar. Exempelvis "Cross my heart an hope to die", eller " Just tell her Jim said hello" . Enbart Elvissongs i rubrikerna nu.

Jag har börjat dagdrömma igen. Ha livlig fantasi. Den, dagdrömmen, har ingenting med det riktiga livet att göra. Den är undatagen vardagen. Undantagen all form av realism. Det som händer huvudpersonerna i dagdrömmen kommer aldrig hända mig. I denna parallella overklighet har jag levt, flytt till så länge jag kan minnas. När jag var liten blandade jag ihop de båda världarna, hade svårt att skilja dem åt. Jag talade med karaktärer i dagdrömmen (sk låtsaskompisar) långt upp i skolåldern. Högt. Människor trodde jag var schitzo.
Dagdrömmen har kommit allt mer sällan på senare år. Det har med tid att göra. Dagdrömmen kräver tid, avskildhet. Jag tycker om att att vara ensam. Tycker nästan aldrig det är tråkigt. Det är för att jag lever då, där i dagdrömmen. Fantasi är en säregen liten vän att leva med.

(Ni ba; "Skiter la vi i, skriv nåt fantasifullt då om du nu har så himla kul i dina dagdrömmar". Sorry folks, jag kan inte. Har sån dålig fantasi.)