faded love

Det är idag trettio år sedan Elvis dog. Kungen av rockabilly. Jag väljer att hedra honom med en bild tagen samma dag som skilsmässan från Priscilla gick igenom. De kommer ut ur domstolen hand i hand. Så fint. Det är så man vill grina. Förresten så grinade jag mig igenom hela Priscillas biografi "Elvis and me" (måste läsas! Min bästa biografi ever! jag har läst tusen). När jag kom till partiet då Priscilla rymmer från Graceland med sin karatelärare, grät jag som Lille Skutt. Och sen, efter den uppslitande skilsmässan när de remained friends som det så fint heter, visste min sorg inga gränser. Åh den kärlek som är död, utbrunnen. En svag glöd någonstans i askan.

Jag är inget Elvisfan. Men jag måste ändå älska den karln. Rebellen. Vraket. När man läser boken blir det tydligt att Elvis förblev ett barn, en liten ängslig pojke fångad i en legends kropp. Det är så sorgligt. Hur han dör. Ensammen. Med sina tabletter och sin whisky.

I min bästa sommarbok, "Rockabilly" av Josefin Ekman, finns det en så fin historia om Elvis skräddare. Han lever fortfarande. Överhuvudtaget lyckas författaren till denna bok sammanfatta Elvis storhet så fint på bara några få sidor. Läs den! Den är underbar, välskriven och innehållsrik.

Elvis kan aldrig helt dö.