tack alphonse

Tidigare ikväll satt jag på Centralen i Stockholm, åt en pizzaslice och kände mig oälskad. Det är något med tågstationer, något med flygplatser som rör upp alla möjliga känslor i en. Det känsliga i att bli mött. Och att inte bli det.

Om man är nyförälskad är det skitviktigt att man alltid möter den andre. I alla väder, i storm och hagel. Om man har ett distansförhållande, och lyssna nu barn det här är viktigt, är det av stor vikt att man möter sin älskade när hon/han anländer. Om har man ett vardagsförhållande, dvs ett förhållande där man lever tillsammans sedan många år, är det viktigt att man GÅR UR BILEN och möter den tillresande på perrongen eller i ankomsthallen. Den dagen partnern inte orkar gå ur bilen, vet man att romantiken är död och begraven och då kan man lika gärna dö själv.

Tillbaka till Centralen. En jättehungrig busschaufför från Kongo envisades med att tala franska med mig, äta fem pizzaslicar och göra närmanden. Det var gött, genast kände jag mig alltigenom loved igen, levande.