Resekamraten

Man står vid sin gate och tittar lite i smyg på sina medpassagerare. Han var ju lite snygg kanske tänker man om någon, ja iallafall om man håller för hakan. (Det är en en grej jag gör, att tänka bort de mindre smickrande delarna i folks ansikten och fokusera på det som är lite fint.) Kanske ser man sedan någon som ser intressant ut och som har en skön stil, en sån som man lätt skulle kunna tänka sig att konversera (alternativt föda hans barn) och då vet man. Honom kommer jag inte hamna bredvid. För det händer aldrig. Har aldrig hänt.

Sist jag var på resa fick jag Olof som granne. Olof var sitt namn till trots, i min ålder och bodde vid Stureparken. Jag sa hej, hej sa han. Olof hade gula tänder som Gud lekfullt kastat in i munnen på honom. Han hade fina kläder från CoSTUME NATIONAL och dålig andedräkt. Jag blev trött och var tyst.

Efter en timme.

Olof:

- Ska vi prata lite?

- Eh, ja om du vill. (Helst inte men om du insisterar så..)

Tystnad.

Olof:

- Vad ska vi tala om då?

- fniss. Ja, du kan väl berätta ett litet solskenminne från din barndom exempelvis, sa jag eftersom jag är ett barn av den ironiska generationen.

Så började han berätta om sin barndom. Hela sin barndom. När han kom till fjortonårsåldern gick jag på toaletten. Låtsades jag. Det var bara en förevändning för att hämta några magasin. Men han var inte klar. Jag lyssnade och hade inte hjärta att säga att jag ville sova. Efter ett par timmar hade han talat sig trött och somnade. Medan Olof sussade sött och drömde som sin privilgerade uppväxt på Lidingö, passade jag på att sätta mig i sätet bakom som blivit ledigt. Olof verkade lite besviken när han vaknade. Framme i Chicago sa jag hejdå Olof, lycka till på kasinot.
Olof svarade inte.