Tänk om

Nu ska jag berätta en historia för dig.

Den är helt sann. Jag har dock hört den i andra hand så detaljerna kanske inte stämmer helt överens med verkligheten. Men ändå.

Detta är vad som hände en gemensam bekant till mig och Carin i förra veckan.

En mamma står på perrongen och väntar på pendeltåget. Hennes två små söner sitter i en dubbelvagn. Längre bort på perrongen står en liten hund. Den yngste sonen vill prompt gå och klappa hunden. Hon lyfter upp honom och går dit.
Hon hör ett brak bakom sig. Den äldste sonen har ställt sig upp i vagnen för att följa med och klappa hunden. Vagnen har börjat rulla och tippar över kanten, ned på spåret. Med sonen i. Mamman ser Arlanda expresståg komma på det motsatta spåret. Och pendeltåget på det spår där hennes barn ligger. Hon reagerar blixtsnabbt och ställer ifrån sig det yngsta barnet och hoppar ned på järnvägen. Sliter tag i sin son och sätter sig mellan spåren och skyddar barnet med sin kropp. Snabbtåget svischar förbi först, föraren slänger sig på tuten för att signalera åt föraren på pendeltåget. De båda tågen ska just mötas. Mamman tänker på den lille sonen som står kvar på perrongen. Eller gör han det? Han är ju så liten.

Pendeltågsföraren bromsar tåget ett par meter ifrån mamman och barnet.

Hemma sitter pappan och hör ett väldigt oväsen från tågstationen. En stund senare ser han att han har flera missade samtal från sin fru.
Tänk om.

Mamman och båda barnen är välbehållna. Änglar stod på perrongen den morgonen. Tårar stiger i mina ögon när jag skriver detta. Och jag undrar hur det känns. Att älska någon så.