Sportsommar

Av någon outrundlig anledning sitter jag inomhus den varmaste helgen på hela sommaren. Jag kollar på Båstad Open. Den outgrundliga anledningen heter Rafael Nadal och jag använder honom som förvändning för att slippa packa ihop hela hemmet i flyttkartonger. Det är för varmt, jag pallar bara inte. Rafael är underbar. En så bra grusspelare och så söt och så ung. Åh nittonåringar. Med sin fina hy och förväntansfulla blickar. När jag hjälper en kompis att städa upp efter en fest kommer hennes nittonårige bror och hjälper till. Kvällen före var han festens konung men nu dagen efter är han bara en liten söt, lätt illamående nittonåring. Jag får moderskänslor när berättar om sitt sommarjobb i vården och att han ska dra till London med några polare till hösten och sen kanske han drar till Barcelona ett tag, han får se. Sötnos.

Jag ser alla Rafaels matcher, trots att man vet att han kommer vinna är det spännande. Jag gillar egentligen inte tennis men Rafael är ju trots allt världens bästa grusspelare. Och så söt. Och så ung.
Det roligaste som händer under finalmatchen är när domaren måste säga till Runar och Dr Alban borta i baren att dämpa sig. Ni stör matchen säger domaren. Ni stör hela Sverige säger jag.

Kollar lite sporadiskt på Tour de France. Det är inte spännande. Bara jobbigt. Man får skavsår bara av att titta på det.Lance Armstrong vinner för sjunde gången. Sheryl Crow sitter med kikare och hejar på. Hade inte de gjort slut?
Undrar vad Lance knaprar egentligen. Mattias säger att det inte spelar någon roll eftersom alla är är lika dopade så får de samma förutsättningar i slutändan. Det är fint att Lance besegrat cancern och fortfarande är lika galet bra. Men hans gula Livestrong armband är sjukt fula, dem måste han genast sluta upp med och alla andra också. Det går utmärkt att skänka pengar till välgörande ändamål utan att ha en massa gummiband runt armarna i olika kulörer. So 2004.