Någons typ

Det är en av de första magiska sommarkvällarna i juli, asfalten på Sveavägen glöder.
Jag är på väg till Casablanca för att returnera en film. Jag passerar hardcoreölstället The Anchor. Uteserveringen är full av mckillar och besvikna hårdrockare som lever i villfarelsen att det fortfarande är 1989. Jag känner hur någon, några iakttar mig så jag kollar tillbaka. Det är det bästa man kan göra när man blir blyg. De flinar. Passerar nästa bord och de ler också. Och nästa. Nu vågar jag inte kolla tillbaka mer utan tittar förläget ner i backen.

Jag går in i videobutiken och känner mig underlig. Det verkar som jag verkligen funkar på The Anchor. Som att jag är typen som skulle kunna sitta med Kee Marcellos arm om mina axlar där på uteserveringen samtidigt som alla kastar avundsjuka blickar åt vårt håll.
Och jag tänker att jag nog aldrig direkt varit någons urtyp. Jag minns inte så noga men kan inte erinra mig att någon sagt om mig: Hon är en sån där lat, trött tjej du vet. Jättehärlig. Precis min typ.

En del är allas typ. Som min bästis Malin. Med sitt söta ansikte och roliga sätt blir hon liksom allas typ med en gång. Oavsett om man föredrar brunetter, asiater eller rödhåriga så blir det rågblont lockigt hår och midnattsblå ögon som blir ens typ efter man träffat Malin. Som jag uttryckte det på Malins bröllop:
När Malin var lucia var jag stjärngosse. När den snygga alltid ville ta en promenad med Malin blev jag sittandes med den fula kompisen som alltid hette typ Bernt.

Det är nog därför jag fick så många bra killkompisar tänker jag så här i efterhand. Att umgås med Malin har varit lite som att rida på någon form av framgångsvåg. Jag och alla som möter henne älskar henne och hennes underbara sätt. En del har nog älskat henne lite för mycket. Så vitt jag vet kan man än idag möta en liten armé av brustna hjärtan marscherandes på Avenyn till sorgsna toner.

Vad jag saknar henne nu när jag skriver detta. Ibland känns avståndet till Göteborg oändligt Molly.

När jag passerar the Anchor på väg hem upptäcker jag att jag har glömt stänga byxan vid mitt senaste damrumsbesök. Och gylfen. Och skärpet som släpar i marken.
Därav alla blickar.
Ok, då så.