Kroppen

Jag har åldrats. Kroppen fungerar inte lika bra som förra året.
Med knakande leder, fötter som ömmar i platta skor, en rygg som gör sig påmind i obekväma stolar inser jag att allt är förgängligt. P har ont i höften.
Det kanske är bra att vi inte vet vad vi ska göra i sommar så att han kan vara standby för en höftledsoperation. Och om jag ramlar och bryter lårbenshalsen är det ju bra att inte vara alltför långt från Karolinska.

Tur att man inte livnär sig på kroppen som elitidrottare, modeller eller prostituerade. Det verkar så jobbigt.
( I London finns det en callgirl som har en blogg.Hon har jättemånga träffar givetvis och hennes spalt publiceras i en tidning med tvivelaktig journalistisk dignitet.) Min kropp behöver bara gå till jobbet och hem. Jätteenkelt.

Var var jag, jo kroppen. Jag tycker det är jättesvårt att tyda kroppens signaler.
Ett exempel från igår: Gick omkring och kände mig lite håglös efter jobbet så jag ringde Mattias: Hej vad gör du? Han: Hänger hos Andreas. Jag: Jaså. Han: Och du?
Jag: Går omkring lite och kan inte bestämma mig för om jag är ledsen eller trött men det känns som jag är ledsen. Han: Du är nog bara hungrig. Kom hit om du vill. Jag: Nä. Jag måste åka hem eftersom jag tror att jag är ledsen. Han: Jaha. Varför är du ledsen då? Jag: Det är det jag måste åka hem och fundera på. Han: Suck, vi hörs sen.
Jag åker hem och funderar men kan inte komma på något så jag kollar på Allsång istället. Klockan nio förstår jag att jag är hungrig. Då har jag inte ätit sen lunch.

Tänk om jag även slutar förstå när kroppen signalerar att den behöver gå på WC.
Vilken diaster.