Inatt jag drömde

någonting jag aldrig drömt förut. Jag drömde att jag blev sliten i bitar av en isbjörn. Blodet bara forsade och min svåger hivade upp mig på axeln och sprang till ett sjukhus. Men det var försent. Jag började hallucinera att jag gick på ett vetefält som Russel gör i Gladiator. Livet höll på att rinna ur mig.
Efter att jag kolat piggnade jag till och gick på bröllop. Min systers bästa vän Lotta gifte sig för tredje gången och hade en klänning med svart bakstycke och vitt tyg framtill som ett statement att hon lämnade alla sorger bakom sig.
När vi kom ut ur kyrkan var isbjörnen ute efter mig igen. Den här gången hade han tagit med sig några polare för att plocka mig. Sen blev det bara svart.

Värmen om nätterna gör att jag sover oroligt och drömmer jobbiga saker. Under en stor del av mitt liv har jag haft återkommande mardrömmar om isjörnar. Isbjörnar och Horace Engdahl. Drömmarna om Horace började efter en intervju jag läst med honom i Situation Stockholm där han uttryckte sin avsky för svaga människor. Han klargjorde för sin elitistiska människosyn genom att utförligt beskriva sin ovilja att umgås med människor som inte stimulerade honom intellektuellt. Är Horace en riktig människa?
Jag är inte säker för jag har bara mött honom som mörkrets budbärare i mina drömmar.

" Det värsta jag vet är när brudar ska berätta om sina drömmar hela tiden och tror att man tycker det är gulligt. Jag avskyr den grejen" sa min arbetskamrat André en gång. Jag sa nada resten av dagen.
P tycker att det är det tråkigaste som finns när jag vill att vi ska berätta våra drömmar varje morgon. Han sätter på sin Ipod och låtsas lyssna medan jag berättar de mest häpnadsväckande nattliga utflykter jag gjort.

André och jag jobbade på samma byrå, han hade en lite äldre tjej som var helt obcest av honom och därmed sjukligt svartsjuk. En gång när jag var hemma hos honom och kollade på tv hörde vi nycklarna rassla till i låset. Panik i Andés ögon: - Ut genom bakgårdsdörren, fort! - Skämtar du eller? sa jag medan han liksom puttade ut mig. Jag fattade ingenting och dessutom låg ju min väska kvar inne så jag plingade på dörren igen. En skärrad André öppnade: JASÅ, DET ÄR DU. SÅ BRA DÅ FÖR JAG TOG MED MIG DIN VÄSKA FRÅN JOBBET SOM DU GLÖMDE DÄR, gapade han jättehögt och helt övertydligt och gav mig väskan. Jag stod som ett frågetecken när dörren stängdes. Det kändes som jag deltog i en fars där André var Ulf Brunnberg och jag Inga Gill.

Nästa dag målade han upp en bild av sin tjej som rena rama kaninkokerskan (Glenn Close i Fatal attraction) och förklarade att han var rädd att hon skulle ställa till en scen om hon hade sett mig där. Vilken wacko brud.
Det konstigaste av allt är att han gifte sig med henne, flyttade hem till La France och gav henne babyboy. Snacka om mardröm.