Last Christmas

Julen är barnens högtid tycker jag. Har man inga barn med på jul kan man lika gärna gå och dränka sig. Min syster och mina tre lovely nieces reser till Marrakesh över jul.

Kul.

Jag skulle vilja fira jul med kompisar. Så som George & Andrew och deras gäng gör i i Last Christmasvideon.

Vi skulle åka till en stuga i Gstaad, eller nej förresten, till ett slott naturligtvis, som ägdes av en handsome greve. Greven var iklädd en röd sammetssmoking vid julmiddagen och bjöd på en skitstor kalkon. Vi skulle sitta i matsalen i varsin ände av ett enormt bord i barock stil (du vet sådär som man tänker att Kungen & Silvia gör fast de inte gör det) och bredvid bordet stod en butler och lite annat löst tjänstefolk. Greven skulle överösa mig med godsaker och komplimanger och helt plötsligt, mitt i desserten, langade han över en liten ask från Tiffanys. Asken gled över hela bordet och stannade precis intill min Créme caramel.
Mmm, sa jag. Greven log i mjugg.

Efter supén gled jag ur min svarta klänning i tjock taft och i någonting mer komfortabelt. Nämligen mina nya diamantörhängen.
Och kläder. (Förstås, vad trodde du?)

Greven och jag möttes i biblioteket för att klä granen gemensamt. Jag noterade gillande att även han svidat om till en något mer blygsamt casual outfit som framhävde hans fina linjer på ett underbart sätt. Luften darrade av julefrid och återhållen förväntan. En av de rubinröda julgranskulorna föll plötsligt till marken, jag och greven sträckte oss efter den samtidigt och ...

Ljudet av bilar som hastigt bromsade in hördes från gårdsplanen. Det var alla våra vänner som anlände med skratt och glada tillrop i sina Aston Martins från 60-talets mitt.

Minnet av den julen skulle komma att leva i våra hjärtan forever.

Vi blir ett sånt surt gäng till jul i år. Bara föräldrarna, jag och farmor. Inga julklappar, inga barnaskratt, nothing.
Men jag ska ha finklänning! För en tid sedan köpte jag en ursöt, röd klänning secondhand. Den har empireliv med ett svart sammetsband, små volanger och trekvartsärm. Ser ut som något ett barn skulle kunna ha på sig på söndagsskolans julfest. I efterhand har jag insett att det är en barnklänning. Storleken antyder att den är gjord för en elvaåring eller så. Ja, ja. Jag utgår ifrån att jag kommer vara den klarast lysande stjärnan i De fyras sura julgäng iallafall.

Tänk sedan, när farmor dör. Då blir vi bara tre.