Att öppna sig för par

Jag talade i telefon. Vi talade om det här med att öppna sig för par. Om att berätta om sitt miserabla kärleksliv för paret. Om hur loseraktigt och totalt förnedrande det är.

Typ; Man sitter i en fåtölj, paret sitter i tätt tillsammans i soffan. Paret bara; "Berätta nurå!"
Så man berättar roliga anekdoter om konstiga man dejtat. Paret skrattar. Par älskar sån stories. Och sen kanske nån i paret, förslagvis tjejen, lägger huvudet på sned och säger med känslig röst;
" Men hur är det egentligen då?" Då gör man misstaget att berätta hur det är egentligen.
Man ba; " Och sen sa han bla bla, och jag kunde inte veta vad han mena med det så jag ringde inte tillbaka... A, och nu har han inte ringt. Ska jag ringa?" Paret tittar på en med medkännande blickar som dödar en långsamt.
Killen i paret; " Nä nä, inte ringa, aja baja. Angelägna brudar - avtändande.
Tjejen till killen; " Men det klart hon ska ringa! Det hela är ju egentligen bara ett enda stort missförstånd, om hon bara ringer kan de reda ut det. Du vet ju hur stolt hon är, hur kan du säga så? Vi hade ju aldrig blivit ihop om inte jag hade ringt efter midsommar då du vet."
Killen ba; " True, true."
Killen igen fast nu med med bebisröst;" Det var ju tuj att du jingde då." Nu buffar han lite retfullt på tjejen och lägger armen om henne och hon kollar kärleksfullt på honom.
Man själv; " Jag ska nog gå hem nu."

Så går man hem helt moloken och ångrar att man öppnade sig för paret.
Paret ligger hemma helt självgoda och ska just somna.

" Du? Det är tur att vi har varandra ändå."
" Ja, verkligen älskling. Verkligen."



(* fast egentligen har de värsta sugiga förhållandet som inte ens kan räddas av att de köper hund)