tisdag, februari 12, 2008

småliv.


Alla jag känner är så himla fina med sina ungar. Sätter på dem dubbla mössor när de har öroninflammation, ger dem ad(hd)-droppar varje dag. Det är rörande att se.

Att få en unge. Att förstå den, gjuta mod i den, hålla den varm och trygg. Att vara ansvarig för att den får en lycklig barndom. Och sedan, förstå att släppa taget om den lilla handen när handen är tillräckligt stor i ens egen.

Cari skriver små brev till sin bäbis. Varje dag gör hon det. Hej lilla du, oj vad du har växt. Så föreställer jag mig att hon skriver.
Sedan ska den få läsa. Sedan, när den är född.

Det är det bästa med trettiåren. Barna. Att dom kommer.
Det sämsta är hemorrojdern.


Father to son med Cat Stevens. Eller förlåt, Yusuf Islam menar jag förstås. Så himla fin.

2 Comments:

Anonymous Anonym said...

så himlarns fin ja. han ser lite arg ut mot slutet förresten. kanske någon i publiken ger honom ondögat.

håller med om trettioårigheten och bäbisar, men visst kan man få dem uppåt femtioåren nuförtin? Vill så gärna vara uråldrig och världsvan far. inte redo ännu.

kleinmann

12 februari, 2008 19:46  
Anonymous Anonym said...

ja och hans medmusikant ser skönt uttråkad ut när han stämmer gitarren i början.

Far vid femti, tja - skulle tro du kan göra det the modern way och lägga potentialen i en liten burk, stoppa den i frysen och ge det till yrla virvla om sisådär tjugifem år. Men det verkar så onödigt. När du kan ge det till henne på det gamla sättet redan nu på torsda.

Allt annat vore en besvikelse.

vad tycker du om wild heart med stevie?

12 februari, 2008 21:51  

Skicka en kommentar

<< Home