hon sa.

Kristina Lugn. Hon talte om döden, hon sa att det man sörjer när någon dör är sig själv, och den man var tillsammans med den personen. Hon sa att det finns två saker vilken idiot som helst klara att av att göra; att få en unge och att dö. Kristina sa så många saker. Hon talade om livet före livet och om livet efter döden.

Jag älskar henne, tänkte jag.

Jag har svårt att förlika mig med döden, jag kan inte acceptera dess varande som en del av livet. Jag vill inte försonas med den. Min religion är, som jag ser det, ett slags uppror mot döden, en revolt genom uppståndelsen och evigheten. Att inte dö fast man dör, att inget är förlorat trots att man förlorat allt.