tisdag, februari 12, 2008

jordskred.

Jag skapade en t-shirt, jag ritade ett peacemärke och skrev ett citat på den. Sedan såg jag Patti Smith, renässansmänniskan, i tidningen idag, hon hade gjort en nästan likadan fast det stod love på hennes. Det kan inte vara en slump. Sedan skrev en Gentleman om henne på sin blodge. Och om Stevie som var min husgud år 1997. Den hösten. Varje dag lyssnade jag på White album medan hjärtat mitt sjönk.

Var var jag nu? jo min konst, den kreativa processen, det lustfyllda skapandet, den missförstådde konstnärens lidande. Skoja-

Jag håller på att göra en servis. Med mina egna händer. Alltså, jag målar på glas, vanliga dricksglas jag köpt på ikea. Ibland blir det fult, fast inte lika fult som när ulrika hydman vallien gör det. Jag har spenderat mycket tid hemma för jag har varit så sjuk, lidandet såattsäja utlöste lusten, förlöste den på ett underbart sätt.

Ok. For daddy. Med en åldrad Stevie

Verkar som jag förlorat mina blogglovers, min fanbase (obs subtil självironi) under denna svåra tid, men jag hoppas kunna bygga upp ett nytt förtroende, denna gång in the arts. Mitt hopp står till konstnären Bengt Lindströms bröstarvingar, att de läser här och skickar några millar av miljardarvet till mina materialkostnader. Och, till ett risigt hus i ett hav på en ö på sveriges västra kust. Måste börja skriva på franska oftare, Bengts ungar är franska, måste produktplacera mina glas i filmer om Dylan och Patti. En dag kommer dom se min storhet. En dag.

Och igen. Charmangt med en ung Stevie backstage


15 Comments:

Anonymous Anonym said...

åh. ååh. åååh. en länk. till mig. en lycklig gentleman står på knä framför fröken. (tacksamt på knä, inte bedjande eller friande)

12 februari, 2008 21:45  
Anonymous Anonym said...

och. mycket charmerande ung stevie. jag gråter nu (dvs. glädjetårar). vuxna gentlemän gråter ej.

12 februari, 2008 21:50  
Anonymous Anonym said...

Jo, gör dom. Och dom står på sina bara knän, bedjande, vädjande, med hundögon och med sin mössa i handen, med en dröm. Den drömmen har nu besannats.

äh jag går och lägger mig, känns som jag chattar nu eller som msn
ajöken från fröken

12 februari, 2008 22:06  
Blogger E1 said...

Nerrå, jag till exempel har blott känt mig en smula fånig en tid. Så kan det vara. Sällskapet lever.Angående Lugn gick jag förbi henne en dag vid Sthlms ström och var tvungen att i förbifarten säga att hon räddat mitt liv med sina dikter. Hon blev glatt förvirrad. Älska, som sagt. Ang Smith brukar jag i tysthet skrika G-L-O-R-I-A här vid mitt skrivbord på kontoret.T ex när jag läser dina texter.

13 februari, 2008 11:22  
Anonymous Anonym said...

Men HEJ Eva!
Det känns så fint att återse gamla vänner här, som en släktfest, en släkt förenad av ett tangentbord och en skärm.
Vilken är din bästa dikt av Kristina? Din bästa bok?

Vart mejlar jag nu igen när jag ska mejla dig? VArför har du känt dig fånig en tid? Själv har jag alltid varit ett fån, oberoende av årstid, tid och rum.

13 februari, 2008 12:15  
Anonymous Anonym said...

alltså, det var jag, erina eva. Jag var tvungen att vara anonym då de fuckat med kommentarsfunktionen.

13 februari, 2008 12:16  
Blogger E1 said...

Sällskapet är likt Vonneguts låtsasfamiljer, som sagt, fast virtuellt. Lugn - där är faktiskt samtliga dikter på nivå, rakt av. Bekantskap önskas, givet -Hundstunden, Hejdå, ha det så bra, Lugn, bra lugn - tutti.Hon har den där solkiga kärleken runt sig som är så enormt hoppingivande för en ateist som jag.Fast idag har stekarna runt Stureplan solbrillor såg jag när jag nyss pilade förbi så det börjar bli vår. eettaneva@hotmail.com

13 februari, 2008 14:28  
Anonymous Anonym said...

Det är det säkraste vårtecknet av dem alla. Har du varit på kristinas teater brunnsgatan fyra?
/e

13 februari, 2008 16:24  
Anonymous Anonym said...

Det är det säkraste vårtecknet av dem alla. Har du varit på kristinas teater brunnsgatan fyra?
/e

13 februari, 2008 16:24  
Blogger E1 said...

Jepp, men tyvärr för några år sedan, skitbra. Nedra svårt att få biljetter, alltid fullbokat. Är som att gå på teater i någons vardagsrum. Plus - tips: kolla wikipedia och Lugn. Sublim text om Kalle Anka där.

13 februari, 2008 16:52  
Blogger Unknown said...

Din fanbase finns kvar och lyssnar till dina vackra sorgsna ord. Jag har också varit väldigt sjuk. Får jag vara din medpatient?
Förresten steg Kristina Lugn på tunnelbanetåget jag satt på häromveckan. Det var vid Rådmansgatan och hon hade en svart kappa och hon log, men såg inte mig. Hursomhelst ett mycket gott tecken, tänkte jag.

13 februari, 2008 17:25  
Anonymous Anonym said...

Så gött med fans. Är du frisk nu?
Jag är frisk. Utom i tanken.
Jag kommer lotta ut en ålandsresa till min gedigna fanbase och sen fiffla med resultatet så att du vinner.

/erina

13 februari, 2008 17:57  
Anonymous Anonym said...

Nä du din fanbase är större än du kan ana.

Kram
Annamaria

14 februari, 2008 08:51  
Blogger Unknown said...

Gött med ålandsresa!!! Soctanter älskar per definition ålandsresor. Hela sockontoret hijackade viking line i julas, men jag missa't. Pga mitt sköra hälsotillstånd fick jag sitta hemma och lukta på tallkvistar och sjunga miserere mei. Är fortfarande sjuk men på ett mer fashionable sätt. Ska börja socjobba på Södur snart, när jag är healthy igen. Passa dig så jag inte kommer hem till dig och trålar, LVM:ar och LPT:ar. (alla teens utan klädsam 70-talslook blir automatiskt LVU och får flytta till farbror Rudolf Steiner i Järna tills de lärt sig veta hut).

14 februari, 2008 09:48  
Anonymous Anonym said...

Ja, kom till mig jag bor götgatan. Krya på dig kära du! Det viktiga är att hålla modet uppe, att se ut och tänka på våren, att inte längta till himlen. kram!

erina

14 februari, 2008 11:43  

Skicka en kommentar

<< Home