En nattlig romans med E-type

Jag sov väldigt oroligt inatt och det kan bero på att jag drömde att jag och E-type hade något på gång. Vi cyklade till Hagaparken, lekte tafatt och höll på att larva oss och det konstiga var att jag i drömmen tänkte: Det här helt insane, det är ju E-type.

Vi befann oss i det fina gränslandet mellan att vara ihop och att inte veta, jag var helt pirrig. Det var som i filmer när man får se kärleksparet göra olika romantiska saker med musik i bakgrunden som att åka skridskor,kasta snöbollar och att skojbrottas. Sen när det blir slut tänker killen tillbaka på hur fint det var och då får man se scenerna igen fast med ett lite suddigt skimmer. Då ångrar sig killen alltid och tänker att åh vad dum jag var, för det är alltid hans fel att det blev slut. Lite så var det med mig och E-type fast det blev aldrig slut i drömmen så nu befarar jag att vi fortfarande är ihop. Han tror ju säkert det. Bara det inte kommer en uppföljning inatt, det klarar jag bara inte.

Det allra, allra värsta med drömmen var, fingrarna bränns på tangentbordet när jag skriver detta: att jag kallade honom Martin.

Var kommer sådana onda drömmar ifrån?