Requiem for a dream

Jag är arton år.

En ljum sensommarnatt ligger jag och sover i mitt flickrum i radhuset. Pappa, som just kommit hem från sitt skift på tidningen, sitter i köket böjd över en tallrik fil, djupt försjunken i tankar. Snart ska han gå och lägga sig. Han är mycket trött.

Så plötsligt. Ljud utanför fönstret. Stämsång? Han ser ut och får se en manskör stå uppradade på gatan. En samling unga pojkar som alla är prydligt kammade och klädda i frack.

Pappa fortsätter helt lungt att äta sin fil. Lampor tänds i flera köksfönster i de omkringliggande husen på gatan, vad i allsinadar står på? Alla undrar. Men inte pappa. Han fortsätter bara äta sin tallrik fil utan att ta notis om uppståndelsen.

När han är klar reser han sig helt långsamt och släcker lampan i köket. Han går en trappa upp och väcker mig. " Jag tror du har besök " säger han. Jag flyger upp ur sängen, ser ut genom fönstret och rusar ned för trappan alldeles yrvaken i en liten urtvättad T-shirt och mintgröna fultrosor.

Jag går ut och möts av tonerna till Min älskling du är som en ros. Jag står där alldeles stilla, helt förstummad och sömndrucken. Drömmer jag?
När sången tystnat får jag en röd ros och en puss på kinden. Jag är generad över min klädsel och mitt toviga svintohår men frågar ändå om de vill komma in. De svarar inte, de bara går sin väg. Mot skogen till.
Jag fattar ingenting.

Min bästis Malin är med om exakt samma sak den natten.

Jag torkar min röda ros och lägger den på byrån i flickrummet. Där ligger den än idag.

Jag tror att det är något av det bästa som hänt mig faktiskt.

Någonsin.