Tous les garcons et les filles
Ljuva 60-tal. Ljuvliga Francoise Hardy. Alla var så sjukt snygga på sextiotalet; Edie Sedgewick, Nico, Jane Birkin. Alla. Till och med ens föräldrar.
Aldrig har musiken, kläderna, håret, makeupen varit i så perfekt balans som under sexiotalet. Jag ser foton av min mamma år 1969, höggravid med min syster i babydollklänning och Twiggyfrisyr. Lovely.
Sedan gymnasiet har jag gått till frisören minst en gång om året med förhoppningen om att han ska transformera mig till Francoise. Det har aldrig hänt.
Jag har foton av Francoise i min lilla arvekista med dalamålning, alla är vackra som tavlor. De ligger tätt intill kärleksbrev och vykort med hästmotiv, små fragment av barndom och tonår.
Jag önskar att jag levt på 60-talts mitt istället. Att jag känt Francoise, att jag bott i Paris, att jag sjungit duett med Serge Gainsborough. Jag önskar att jag var Francoise.
4 Comments:
Jag lever med samma dröm som du. Och sjunger Tous les garcons VARJE dag. Det är helt sant. Nu har jag sparat ut luggen, men efter sommaren ryker den. Då tar jag med mig ett foto av F till frisörskan.
Man kan bara vara en yeh-yeh girl from Paris på sommaren. Tycker du inte?
Du har rätt. Det är näst intill omöjligt att vara en it-girl från 60-talet under vinterhalvåret. mössa, vantar, yllejacka förstör allt.
På sommaren däremot, kan man försöka sig på Francoises lätt nonchlanta elegans och låtsas att att drottninggatan ligger i marmais. Det är svårt, men det går.
Det är helt sjukt vad mycket snygga foton det finns av Francoise när man googlar henne, jag blir helt yr. Det skulle vara fint att göra en hel tapet med henne, den kunde heta Hardy.
Ej att förväxlas med Hardy Nilsson.
Haha, jag googlar alltid Francoise. Som snuskgubbars porrsurfing, ungefär, fast mer PK. Men det blir ändå lite av samma sak. Man sitter där och suckar med halvt slutna ögonlock, och ser allt det ljuvliga breda ut sig på skärmen. Jag gillar fotot där hon sitter och pratar med Bob Dylan. Har du sett det? fast bäst är alla färgglada bilder där hon kikar mystiskt under sin perfekta lugg. Bilden till det här inlägget är också en av mina favoriter.
Tapeten låter perfekt. Fast det funkar ändå inte. För visst är det så, att man inte bara vill se bilder av henne, man vill ju precis som du skriver, VARA Francoise, och därför värker hela kroppen när man i sin svenska hydda aldrig nånsin blir fransk.
Penn? Eller Connery? Inte Sean Paul väl?
Skicka en kommentar
<< Home