We are all the winners

Gick på folktomma gator i Stockholms city i söndags. Helt tomt i alla butiker på bästa öppningstid en lönehelg. Fattade ingenting. Gick till McD och där satt några enstaka kvinnor och barn. Märkligt. Har Jesus kommit och tagit med sig alla av manligt kön? Impossible. Han skulle naturligtvis tagit de goda, kvinnorna och barna, om han var tvungen att välja. Har alla män blivit inkallade i armén? Vilken armé förresten, den finns väl inte längre. Det var en helt surrealistisk känsla I´m telling you. En värld utan män. What a wonderful world.

Passerade en Expertbutik som var helt full av folk. Aha. Hockey. Final. Jag hajar.

Så här i efterhand kan jag tycka att det var synd att jag inte följde olympiska spelen. Ögonen tåras och jag tycker det är jättespännande att se sammandragen trots att jag vet hur det kommer gå. Och igår, på Medis. Tusentals människor samlade, barn, old people, teenagers. Alla förenas i nationalsången. En orytmisk Leif Pagrotsky i segerdans.
Man måste älska den i all sin svennighet. Den svenska folksjälen.

(Tillägg: Är det inte roligt hur Peter Forsberg blivit värsta farfarn, han ba´: " Framför allt är det roligt för smågrabbarna (hans teammates) att vara om om en sån här stor sak. En annan har ju varit med ett tag och börjar bli lite sliten. Spy bar blir nog rätt lungt för min del, men grabbarna måste ju få ha lite kul." Ha ha. Not what I hear Peter. Vad jag förstått är det farfar som klingar bäst i glasen av alla och som, något överraskande, när flest playboybunnies med helrör. Go grandpa.)

(Tillägg 2. Jag var själv inte på Medborgarplatsen. Nån måtta på svennigheten får det vara.)