Aging slacker

Igår, vid lunchtid, till kollega;

- Jag måste nog gå hem nu.
- Vadå, mår du inge bra?
- Jo. Jag känner mig så oinspirerad bara.
- ?
- Hejdå.
- Eh..hejdå då.

Precis som att jag var tvungen att ha inspiration för att gå till jobbet. Precis som att jag är konstnär och allt är tvunget att vara lustfyllt när jag skapar. (Jag gick jag aldrig hem förstås. Ville bara känna hur det kändes att säga så.)

90-talet är definitvt tillbaka. Jag är en slacker igen. Neighbour sa till mig på skarpen häromdan. Att jag är SÅ SLÖ. Du har rätt! sa jag, för det är så gött med den typen av ärlighet som sätter fokus på ens kärnproblematik att jag glömde hur dålig jag är på kritik. På alla frågor Neighbour ställer till mig brukar jag svara nä jag orkar inte. Det finns nästan ingen jag är så honest och tråkig emot som jag är mot Neighbour. Det är för vi känner varann bra. Jag kan vara trevlig också. Som när jag går förbi hans fönster och ringer och vinkar. Eller som igår. Då fick han pannkakor.

Neighbour vill hooka upp mig med en träslöjdlärare från Umeå. Men jag vet inte jag. För jag gillar syslöjd better. Jag hade tvåa i syslöjd. Jag är ingen riktig tjej. Fröknarna hette Terttu och Ursula. De hade rymt till sverige under andra världskriget. Åtminstone föreställde jag mig det så. Terttu luktade alltid Läkerol och något annat, odefinierbart. Rök? Båda klädde sig alltid i kjol. Hemsydda? De kunde bli väldigt arga. Terttu och Ursula tyckte om när tyska/ryska disciplinen rådde i salen. Jag saknar syfröknarna känner jag nu. Jag saknar även det lite gulaktiga ljuset i sysljödsalen. Det var det enda rummet med mysigt ljus på hela skolan, i alla rum var det ljusrörsljus. Jag saknar barndom.

Och vet du, jag skulle verkligen behöva lite tysk-rysk disciplin i mitt liv.