Love and the city
Det bästa med staden är att man kan vakna i den en brittsommarlördag, äta frukost på Tösses (konungens amigo?) och sen lägga sig i Humlan i Miss Ellieklänningen och läsa bok. Sedan ser man en utställning med någon. Man tycker utställningen är lite ful men det säger man inte. Man går hem och undrar vilken klänning man ska ha på bröllopet klockan fem. Man tänker grönt. Eftersom man är allergisk har man inte parfymer hemma, istället går man till varuhuset vid torget och tar på sig lite parfym samt läppstift från Dior. Lukta äpple i grön klänning, nysa lite.
Cyklar sedan mot bröllopet i Hagaparken på Daisy, farmors gamla cykel. Tänker att man kanske inte hittar, tar taxi och kommer på att man nog ser utklädd ut istället för uppklädd. Får man ha grönt på bröllop, minns att de sa på prinsessan Dianas bröllop att grönt är bannlyst för det är skökans färg. Eller var det på Andrews & Fergies? Anyways, ingen hade grönt i hela St Pauls Cathedral. Så sitter man där då i grönt, röda naglar och leopardväska. Kör mig till Malmskillnadsgatan istället tack. Men det gör inte taxichaffissen, istället kör han sjuka omvägar, man förklarar vägen, han fattar inte, tre minuter i fem nu. Man blir lite glad när man fattar att man kan stan bättre än chaffisen, ännu gladare blir man när man kommer i tid against all odds.
Så är man då där, på ett skitfint bröllop, med ett skitfint brudpar, bruden som en 50-talsdröm och Carin är präst. Allt på hela bröllopet är smakfullt, fint, gott och roligt. Man skrattar så mycket att man får ont i ryggen. Till sist går man hem genom parken i brittnatten tillsammans med en välklädd herre med rosa strumpor och en dam i tyllkjol och pärlor. Man är lite rädd men glad ändå.
5 Comments:
Är särskilt förtjust i dagens rubrik "Love and the city". Det är fint. Var bara mest glad när jag tillsammans med välklädda herrn och skökan gick genom parken mitt i natten. Det var en vacker dag och en mjuk, ljum natt.
Skökan var också väldigt glad när hon fick ringa damen mitt i natten efter att de skilts åt och hon förirrat sig i sin egen stadsdel. Det var fint. Dock var det en svår miss att hon först ringde en småbarnsmamma i Älmhult klockan tre på natten. Ni heter ju så lika, du och kuratorn.
Men varför var skökan rädd? Var det förirringsgrejen?
Kuratorn gjorde sig icke besvär med att svara. Jag bor ju i ett lantligt hus i flera plan så om du av en händelse ringer fel igen nattetid så är det lugnt. Jag och bana samt deras far sover som stockar. Mobilerna har vi på behörigt avstånd en trappa ned. Dessutom är täckningen så kass här så det sällan ringer..
Jag känner mig ringrostig i skriftspråket. Vet inte vilket tempus jag ska uttrycka mig i. Jag har helt glömt grammatiken samt stavningen, det sistnämnda har aldrig varit min starka sida dock. Det känns lite förbjudet på någotvis att jag hänger här på din blogg mitt i natten. Lite som om jag hade något fult i en hemlig låda i mitt ungdomsrum som jag behövde förbön för på Hampe 19867. Shit det är ju crazy när man tänker på det att så många oskyldiga fina ungdomar hade orenheter frö sig. Herren måste ha skrattat i sin himmel då.
Lovisa: Jag tyckte det var lite otäckt att gå genom den stora parken mitt i natten. Sällskapet var inte heller helt stabilt. När en cyklist åkte förbi höll vi på att kissa ner oss av skräck.
Kuratorn: Jag hänger inte riktigt med. Vad hade du i din låda? Spontant tänkte jag bajs. Och vad hade Gud emot det? År 19867?
Snackar vi futurewise här?
Du. Jag ringer dig så vi får klarhet.
Skicka en kommentar
<< Home