En oscar till mina vänner

Jag har inte åstadkommit mycket här i livet kan jag tycka. Jag har inte tagit alla bollar jag fått, de flesta har jag kastat iväg. Visst slås jag av tanken ibland att det kunde varit annorlunda, jag kunde varit annorlunda. Borde ha varit.

Och ändå. Så välsignad.

Med att ha fina människor i mitt liv. Vännerna. När livet slår omkull en som en tsunami. Då finns de där helt nära och håller ens huvud över vattenytan. Sover på ens soffa. Köper mjölk och näsdukar. Ser till så att man äter ordentligt.

Att ha dem är en nåd.

Själv är jag ingen oscarsvinnande vän direkt. Jag är glömsk och oberäknerlig och jag glömmer deras ungars fölsedagar varenda gång.

Förlåt min gubbiga sentimentalitet, kan inte låta bli. Det hör oscarstalet till. Jag fortsätter.
Är det nåt jag är stolt över här i livet så är det mina amigos. Jag vill visa upp dem i montrar på mässor, skryta om dem, gifta bort dem. Slå in dem i paket och ställa utanför ensamma mänskors dörrar. Jag vill kasta confetti över dem och överösa dem med ballonger och rosa blommer så länge jag lever.

Så. Tack.