alme.

Det hela var mycket underligt. Vi hittade en blomma i asfalten, mitt i staden stod hon. Egentligen visste vi hela tiden att den inte var för henne, staden som larmade och gjorde sig till. Hon sa det själv. Vi hoppades ju ändå. Att hon skulle kunna trivas i den lilla skära vasen vi ställt henne i på fönsterbläcket i köket. Hade hon inte utsikt, fick hon inte tillräckligt med ljus?

Nu måste vi lämna tillbaka henne. Till dit hon kom ifrån. Till fälten, ängarne och havet. Någon ska ta hand om henne där. Alltid ska han ha henne. Vi visste det hela tiden. Vi fick bara låna henne en liten stund. Inte kan en ensam röd blomma växa i asfalt? Men hon. Hon blommade.