daisy my love.

Min cykel Daisy har varit spårlöst försvunnen en tid. En halv höst och en hel vår närmare bestämt. Med en vag aning om att jag ställt henne på någons innergård gav jag mig ut för att leta. I tre stadsdelar letade jag. Jag var tvungen att ringa ett styck förnedrande telefonsamtal samt göra ett styck tidsödande hembesök jag inte kände för.

Då Daisy är en påfallande stilig gammal dam befarade jag att någon fört bort henne. Godtrogen och tillgiven som hon är följer hon vilken främling som helst. Hon är från landet och har aldrig riktigt lärt sig storstadscyklarnas ständiga vaksamhet. Visserligen har hon ett baklyse men hon ser illa med det, märker inte om någon smyger sig på.

Där stod hon nu. Ensam på en innergård på Nybrogatan. Röd och stolt, vackrare än någonsin. Åh. Här är du, viskade jag och smekte hennes ram. Här är jag. Vi två.