rörelse.

Vi satt under en markis på ett café i den där staden, det kan ha varit Zagreb. Hela dagen satt vi där. Vi väntade på att något skulle hända. Inget hände. Det bara fortsatte regna och var förvånansvärt kvavt i luften, avgaserna gjorde det svårt att andas.

Och jag tänkte på Lilla hon hemmavid. Under eftermiddagen kollade jag nätet och försökte få tag på information om hennes tillstånd. Och jag vet inte, men jag var helt uppriven. Ibland kommer livets skörhet så nära, så nära. Alltför nära. Och trots att man vet att det är så, trots att man varit med om det förut så sjunker hjärtat i en varje gång.