orden.

Läser just nu bok av påven samt en annan av Dylan Thomas. Båda är bra. Boken av Dylan Thomas är sorglig, den bygger på brev från honom till hans hustru Caitlin. Han försöker hela tiden övertyga henne, och sig själv, om att han älskar henne. Det är plågsamt att läsa. Han ljuger, super och bedrar. Han är en usel karl. Och ett geni obviously. Efter denna bok ska jag läsa Caitlins version av äktenskapet i Life with Dylan Thomas. Kanske läser jag Leftover Life to Kill också om jag orkar, vet inte vilken som är bra, får se. Påvens bok är mer feelgood. Jag fick den som gåva av en annan påve. Det var inte från Alberto den här gången, utan från en småpåve.

Jag hade ett moment igår med mig själv, jag läste Dylan T när jag kom hem vid midnatt och lyssnade samtidigt till en fin sång (kuriosa: CocoRosie & Anthony Johnson, Beatiuful boys). Du vet, allt bara stämde och samtidigt läste jag orden av Dylan T: ”Jag saknar dig en miljon gånger mer än om mina armar och ben, mitt huvud och min underkropp hade huggits av.”
Åh, orden.