melankolisk väderleksrapport.

Vi satt på den gröna bänken vid kanalen. Himlen som vanligt svagt ljusgrå, med små strimmor av ljus. Längre bort, vid Karlbergs slott, såg jag två stora moln. Orosmoln. Ett var helt mörkt och hade formen av en kontinent ( afrika?). Det andra var något ljusare, men inte mindre olycksbådande. Molnen närmade sig helt snabbt, men drog sedan bort, passerade över våra huvuden utan att vi märkte det.

Men så litet senare, när det mörknat och jag gick ensam till t-banan, var det som om de kom tillbaka. Moln av oro. Som om de ångrat sig och beslutat sig för att återvända till staden igen. Snöblandat regn innanför tunn kavaj, vått hår som droppade ned i ansikte, eyeliner som föll från ögonlock över kinder.

Dumma flicka, som trodde det var vår. Som trodde att det någonsin. Skulle kunna bli.