tyst

Någon borde förse denna mun med munkavle och aldrig befria den därur. Det kommer så mycket dumt ur den. Jag sa så mycket och nu efteråt vet jag knappt vad jag sa mer än att det var dumt. Och för mycket. Munnen sa för mycket.

Jag hade skrivit ned det jag skulle säga på vägen dit, hade skrivit på små kvitton och tuggummipapper i väskan. Men sen, när jag verkligen behövde stödord fanns där inga. Bara vanliga kvitton utan bokstäver i bläck och rosa tuggumipapper. Inga ord.

Minns den där gamla sången Words don´t come easy to me, men jo det gör de, de kommer sällan ensamma utan i grupp och de ställer sig i hjärtformationer eller lägger sig i framstupa sidoläge och som det är nu ger de mig mer problem än jag kan bära. Jag ska tiga i ett år.