Himlen är oskyldigt blå

Det är augusti. Min barndomsvän Rakel och jag är hemma samtidigt för att besöka våra föräldrar. En kväll besutar vi oss för att låna våra mammors cyklar och cykla ut på landet. Jag har klänning och tänker att jag nog kommer frysa på hemvägen. Mammas cykel saknar växlar. Vi stannar vid väggrenen för att plocka några vita, bolliknande blommor jag aldrig tidigare sett. Jag fyller mammas cykelkorg med blommor. Vi cyklar vidare uppför backen till kullen där den röda kyrkan står. Min syster gifte sig i den kyrkan.

Tysta går vi omkring på kyrkogården. Vid de gravstenar som bär namn vi känner igen stannar vi till och lägger små buketter med vita bollar. På en liten ort som vår kommer dödsbuden tätt.

Till sist går vi till hennes grav. Hur många år har gått nu? Vi räknar. Rakel lägger sina sista blommor vid gravstenen med hennes namnteckning på. En skolflickas handstil ristad i sten. En liten duva i sten vakar över graven. Rakel går bort mot cyklarna men jag står kvar.

- Gå du, jag kommer snart, säger jag.

Jag tänker på dagen då hon begravdes. Hennes pappa stod exakt på den plats där jag står nu. Hans hud saknade färg trots att det var sommar. Han grät inte. Han stod som en soldat på sin postering, helt orörlig. Hans ansikte var som förstelnat av sorg. Det var det enda uttryck han ägt sedan den dagen. Dagen då hon försvann.

Säkert undrade han nu hur han skulle leva genom detta, överleva den största av sorger. Att förlora ett barn. Ett barn som lät sig förloras.

Senare den dagen sitter jag och hennes syster i hennes rosa flickrum. Systern berättar om henne. Vi lyssnar till hennes favoritmusik på kassettbandspelaren. Systern gråter. Hon talar om himlen. Jag vet inte vad jag ska säga. Vi håller varandras händer. Länge sitter vi så.

- Kommer du? ropar Rakel till mig.

Det börjar bli sent. Vi cyklar hem genom sommarkvällens alla dofter och temperaturskiftningar. Jag fryser i min tunna klänning.