The way we were

Ibland tycker jag det är som att Gud verkligen förstår mig. Som i torsdags i en videobutik på Götgatan. Jag hittade en film jag letat efter i flera år. The way we were. Det finns ett foto av mig när jag står bland filmhyllorna i butiken helt tårögd och glad. Jag såg filmen på tv när jag var tonåring och jag älskade den mer än livet självt.

Det finns ett avsnitt av Satc som bygger helt på filmen, det bästa någonsin, du vet det när Big haft förlovningsfest på The Plaza och Carrie går förbi. Just som han och hans blivande fru ska sätta sig i taxin får han se Carrie. Han går fram till henne. Your girl is lovely Hubbel, säger hon. Big ser frågande ut; Hubbel? I don´t get it.
And you never did, säger hon. Så går hon.

Robert Redford spelar Hubbel och Barbra Streisand är Katie. Barbra är underbar. Så snygg. Jag var rädd att filmen inte skulle vara som jag mindes den, att mitt omdöme vid 16 skulle svika mig nu. Det gjorde det inte. Jag grät redan i filmens inledande skede när Hubbel hänger med Katie hem och somnar. Och sen fortsatte det. Jag grät för Katie. Jag grät för Hubbel. Jag grät för mig. Ungefär som när hela Englands befolkning trodde att de grät över prinsessan Diana, fast de egentligen grät över sina egna trasiga liv och brustna förhoppningar. Så grät jag.

När filmen var slut laddade vi ner ledmotivet med Barbra. Vi satte den på repeat och lyssnade på den hela kvällen. Nu ser jag filmen varje dag. Jag får ha den i en vecka. Och det är som att för varje gång jag ser den, så känns det lite bättre. Ungefär som det gjorde för Englands befolkning varje gång de hörde den sugiga Englands rose med Elton John på radio samtidigt som de bläddrade i kungaböcker med bilder av Diana.

Ikväll åker jag hem och ser den igen. Och jag ska gråta en river. För mig. För dig. För oss alla.