Imorgon blir det bra

Så kommer det över mig igen. En stark smärta i magtrakten. Ett plötsligt illamående.
Och då är jag tillbaka. Flera år tillbaka i tiden. Jag ligger ensam i min lilla lägenhet på Linnégatan. Mina tarmar fungerar inte. Kramper håller mig vaken om nätterna. Sömnlösa nätter blir till dagar, till månader, blir till år.

Jag är stamkund på akuten. Jag ringer sjukvårdsupplysningen i samma syfte som andra ringer jourhavande präst. För att få tala med någon. Med Gunilla. Med en röst av bomull och på släpig närkedialekt talar hon till mig som vore jag ett litet barn. Jag ska komma att älska sjuksköterskor under den här perioden.

Mamma vill komma och hämta hem mig.
” Jag sätter mig i bilen nu” säger hon varje gång vi pratar.
” Jag orkar inte mamma. Jag vill bara ligga här, helt stilla om dagarna. Det är allt jag vill.”
Mammas röst är utom sig av oro. Trots att hon försöker uppbringa all kraft till att dölja det, misslyckas hon vid varje telefonsamtal. Hennes nätter är lika sömnlösa som mina.
” Det kommer att bli bra, mamma. Imorgon är det säkert bättre ska du se. Vi hörs då. Imorgon."