A dream come true

Ursäkta, men igår när jag kolla spegeln var det inte Sissel som mötte mig utan Kjell Lönnås fru. Det är hon i kören som har backslick, är galet solbränd och har såna där lite speciella glasögonbågar som old people har när de vill sticka ut. Now, that´s me.
För jag har glasögon nu! Är det inte helt underbart så säg? Hittade en provkollektion med 80-bågar i en vintagebutik i Gbg och köpte tre par. Så i måndags hade jag gröna glasögon från -85 och en långklänning från Paris när jag slöt upp med hela rollbesättningen av O.C. Alla undrade såklart varför jag klätt ut mig. Men det hade jag inte. För jag hade klätt upp mig.

Det mina vänner, är stor skillnad.

Min passion för glasögon vet inga gränser. Jag har hängt i glasögonbutiker sen tidigt 80-tal tror jag. Nu i somras fann jag ett par lovely Marc Jacobsbågar i min hometown. Ge mig ett synfel Lord, sa jag till Gud. Och precis då, som svar på bön, kom jag på att jag hade glasögon i femman. Varför hade jag det? Vita stora, döfina bågar. Jag hade dem när jag läste Tordyveln flyger i skymningen minns jag, och när vi var på klassresa på Liseberg. Då måste jag väl haft ett synfel? Eller mörkade jag bara?

Anyways så lär jag ju ha kvar synfelet, min glädje vet inga gränser nu när synundersökning är beställd och jag ska bli glasögonorm.