I look at you looking at me

" Åh, vad du är lik Sissel Kyrkjeby!" En liten grupp vuxna står omkring mig och alla betraktar mig och nickar. Carin, den förrädaren, nickar också.
" Ja, är du ju!" säger hon och flinar.

Av alla diskomplimanger var detta den fulaste. Jag förstår ju att det var snällt menat, jag förstår även att Sissel är finare än jag. Men please, inte Sissel. För det är liksom inte utseendet som är likt, utan framtoningen. Kommer du ihåg när Sissel försökte skaka av sig det väna och klippte sig i en "busig pojkfrisyr"? Big mistake. För det gick inte. I själ och hjärta är hon en osminkad jänte i folkdräkt från nordnorge. Inga röda slingor i världen kan ändra på det. Samma med mig.

Jag får mycket sällan höra att jag är lik någon. Människor som inte sett mig på länge tycker jag ser exakt likadan ut som nu som den dan jag föddes. Det är synd. I vintras när kom jag till en fest satt en tjej i köket och stirrade stint på mig och undrade om vi bott grannar när vi var små. Det hade vi. Jag flyttade därifrån när jag var fyra. Tydligen är jag mig lik. Jag var inget fint barn, det har jag sett på kort. Men lik.

Sen, lite senare samma kväll, fick childhoodneighbour för sig att jag hade ihop det med två killar på festen plus att jag bodde med en tredje som inte var där. Det hade ju varit trevligt om det var så. Att jag hade värsta haremet. Hon visste ju inte att jag var Sissel och att Sissel aldrig skulle jobba dubbelt. Eller trippelt. Childhoodneighbour fortsatte sprida illasinnade rykten som värsta psykot kvällen igenom. Vi skrattade lite åt det på väg hem i taxin, mina partners och jag.