for old times

Kolla,fin hon är. Saltkråkans Malin. Det är inte klokt.
När det var 1997 och Husmodern från Sävar just återvänt från en Indienresa sa hon att jag var pyttelik i min nya frisyr. Åh, den sommarn. Det var den bästa.

Idag har jag jordfärger på mig. Virkad mammaklänning i brunt, terracottafärgad kofta och leopardballerinas. Och träarmband och scarves på huvet. Hur tänkte jag i morse? Tänkte jag att jag var gift med en afrikan och ville anamma hans kultur? Tänkte jag att mitt jobb var att spela kongas i ett västafrikanskt band på centret för mångkultur?
Jag VÄT inte. Ful är ja iaf.

Förlåt att jag obsessar så över looks, jag är inne i ett stadie av mitt liv där det ter sig så oerhört angeläget. Sommarstadiet.

På lörda ska jag gå på ett 70-årskalas i Rinkeby som jag råka tacka ja till i ett übersvagt ögonblick. För att pigga upp mig själv ska jag klä upp mig till tänderna i guldklänning och assnygga men skit-o-fotriktiga skor. Det är helt överklätt och opassande of course. Men jag kan inte låta bli.

Jag är egentlisch deprimerad och nära ett psychic breakdown för jag har inga fränds i stan. Bara the O.C. och tre i förorten. Och dit orkar jag inte åka. Så de räknas inte. Ikväll ska jag träffa X-factor på kungsholmen. Det blir la skoj. Då ska vi dunka varann i ryggen och han kommer säga tjena gamle svarten och jag kommer säga hej gamle bock och han kommer bjuda och jag kommer insistera och vi kommer fira hans nya jobb och jag kommer vara skitglad för hans skull och allt kommer va lätt och smidigt som det alltid vart och jag kommer skratta åt alla hans skämt och han kommer le inombords åt mina och jag kommer säga jag saknar grabbarna och vill hänga med dem i helgen och han kommer säga får du la.