fyra nyanser av Bruno

Idag känner jag för Bruno. Bruno Martelli. I Fame. Minns du? Så fin. Jag var alltid kär i honom. Han var den finaste i hela teven. Ett genius som komponerade elektronisk musik som ingen förstod. Förutom Mr Shorovsky då, de var close även om Mr Shorovsky förespråkade klassisk music. Bruno hade en pappa som drev en italiensk restaurang. Martellis hette den om jag minns rätt. Brunos pappa förstod inte Brunos musik men stöttade honom ändå helhjärtat. Ibland fick Bruno, som ju var the brain på Fiorello H. LaGuardia High School of Music & Art and Performing Arts, hjälpa Leroy med läxorna. De brukade ses på Martellis.

Bruno var kär i Julie. Hon spelade cello och hade stickad pullover över skjortan. Även hon hade brains. Julie bar på en sorg, jag minns inte vad. Hennes sorgsna ögon och Brunos blyga och finkänsliga konstnärssjäl gjorde dem till det ultimata cliffhangerparet i serien.
Det fanns flera. Coco & Leroy, Danny Amatullo & Doris, Jesse Borrego & Nicole, Holly & Chris. Många valde att blunda för den uppenbara erotiska laddningen mellan Mrs Berg och Mr Shorovsky som tonades ner eftersom Mrs Berg trots allt var en mrs. Ett gång dejtade Shorovsky kollegan Elizabeth Sherwood, men det blev inget. Lydia, danslärarn, verkade dragen till Leroy men det förhållandet omöjliggjordes av Leroys låga ålder, 16 bast.

Julie bodde hemma hos sin farmor. När hon dog flyttade Julie och slutade på skolan. Det var en sorgens dag för mig och Bruno Martelli.