pony.

Har svårt att hitta motivationen. Ser ut som proggbrud/singersongwriter från Hagsätra med tovigt hår och bad cash flow. Det verkar dessutom som att jag blivit en känslomänniska på äldre dar.
Min favoritpensionär i kyrktornet hade bakat jordgubbstårta med sina egna händer. Helt rörande bara det. Han bjöd oss och passade samtidigt på att släppa bomben att han aldrig ska komma hit och hjälpa till mer. Hans hjärta orkar inte. Mitt hjärta orkade inte med det beskedet. Var tvungen att gå undan och fälla en tår för att Kurt inte skulle se. Men sen, när Kurt skulle gå började jag gråta lite igen.

Det är väldigt pinigt när gråten kommer. När den inte kan stoppas i ögonvrån. Men jag tror det är bra att jag blitt en känslomänska. Bättre att känna lite för mycket och gråta opassande på en fabbros axel nån gång ibland, än att aldrig känna någonting alls, någonsin.