Förgät mig ej

Har börjat tänka på åldrande. Börjat förstå. Bli gammal, äta, sova, dö. Det är deppigt. Inte för mig, men för gamla.
Tänker även mycket på pizza. Om jag ska börja äta det eller inte. Tidigare tyckte jag det var flottigt, motbjudande. Den åsikten var det enda som gjorde mig till tjej. Men nu, nu längtar jag och trängtar och ser ruccola och mozarella dansa slowfox framför ögena hela tin. Kanske är jag bara hungrig nu. Vill äta tre kilo kött. Lammkött. (På pizza.)

Tänk. När man är ung vill man göra skillnad, göra sig oumbärlig, sätta avtryck i historien, vara oförglömlig. Jag antar att det ska vara så. Att det är en drivkraft. Få tänker att de kommer ha ett vanligt svennejobb, lägenhet med en sambo i, en unge eller två. Att det blir livet för de allra flesta. Vi är paniskt rädda för att bli bortglömda. Att ingen ska minnas oss när vi är borta. Men hej, de enda som verkligen sörjer en människa är ju endast den handfull människor som stod henne nära, som verkligen älskade henne, oavsett om hon var en prisad begåvning eller inte.

Jag och min brevvän var jätteledsna när Tage Danielsson dog när vi var små. Hon, Viktoria, skickade en bild av Tage till mig där hon skrivit DÖD med stora blå bokstäver över Tages ansikte. Jag grät då. Gråt över famous peoples död handlar enbart om projicering. Jag tänkte på alla tanter på min stränga mormors servicehem när jag såg bilden. Att de skulle dö. Jag kände mycket för old people när jag var liten. Varje gång jag skulle besöka mormor satte jag på mig gammaldags kläder och lekte gammeldags lekar på gården som jag trodde skulle pleasa de gamle.

Vill fortfarande vara till lags. Men endast vara oförglömlig för några få.