Låt mig höra kärlekens stämma, säg att du älskar mig

Det var romantik, det var candles, emotions, hot music. Jag på mattan omgärdad av ljuslyktor spelandes Kärlekens stämma på guitar. Har precis lärt mig. Den är fin. Hundra gånger spelade jag den. För mig själv och för grannen. Hans bebis skrek. Den har skrikit i ett och ett halvt år nu.
Sen urartade hela sessionen. Om man har en gitarr är det väldigt lätt att Tomas Andersson Wij samt Ulf Lundell far i en. Man börjar sjunga raspigt, nasalt och vips så är man en olycklig gubbe.

Hon sitter på golvet och spelar på kärlekens strängar
Grannens unge skriker från väggen breve
Hon måste ge sig av
Lämna den här stan som är kall, äcklig och hård
Och folkhemmet som raserat och ingen får vård
Hon måste ge sig av
Glömma alla löften hon svek
och i ugnen, ligger en gammal renstek
Hon måste ut på vägen
Hon måste ge sig av

Det är viktigt att inte öppna munnen så mycket när man sjunger gubbe, man ska liksom väsa ut orden genom tänderna samt vara bra på dröjande frasering. Det är jag. Man ska helst låta som att man sjunger i en whiskydimma och komma på texten efter hand, låta musiken, väggarna, höfterna tala.

När jag badade råkade jag få badolja i ögonen. Oljetårar rann långsamt ned för kinderna. Som stigmata.

Tänkte på Matt och hans mostrar. Hur livfullt, sydeuropeiskt det var hemma hos dem på påsk. Hur alla var fulla av små historier. Det är ju därför man ska ha många barn! Så att det blir som en italiensk mafiosofamilj. Så att man aldrig blir ensam och slipper ha romantiska hemmakvällar med sig själv. Inte för att det är så tokigt heller.